Två tankar i skallen på samma gång

Jag vet inte säkert. Men jag ser hur små motståndsgrupper börjar bildas, grupper som är subversivt fula och vulgära. En ny generation klubbkids vågar vägra stuprörsjeans och satsar på
glittermake och porrskor och konstiga kreationer som skulle få den mest bedagade av drag-queens att kippa efter andan och rodna i indignation.

Och en annan kultur hittar sin energi i hur galet det är att inte klä sig trendigt och snyggt, att till och med utmana trendkonformismen. Motståndsrörelserna är varken stora eller många. Men de finns. Och det är det viktiga.

Därmed inte sagt att allt måste skapas med avantgardism och revolution i åtanke. Som jag ni säkert förstått vid det här laget är jag en storkonsument av converse skor, och jag ser ingen konstigt med att jag samtidigt har en nästan instinktiv avsky mot alla andra ”mainstream-varumärken”. Det gäller ju liksom att kunna hålla två tankar i skallen samtidigt.

Samtidigt meddelas det att Acne ämnar överraska oss nästa säsong, att de satsar på lekfullhet och experimenterande i former till våren 2014. Torrhetens mästare och de subtila greppens virtuos ska förändras och satsa på större gester. Det är det jag hör i alla fall. För kanske är det precis det som är modets viktigaste funktion: att ge hopp.

Hopp om att alldeles snart, redan nästa säsong, kommer den stora förändringen. Då försvinner alla kloner. Då byts de små mikrotrenderna mot en revolution. Men till dess får jag bära min subtilt veckade trench, min vanliga rock med sina mikromodiga markeringar.

Åhh, vi får väl, som det heter, se.

Debatten om conversemodellernas framtid är het over there

Precis som det finns ett sorts renhetsivrare i konst, litteratur och musik, finns det en motsvarighet i converse – världen. De har inget namn som jag vet om. Men jag brukar tänka på dem som ortodoxa converse-skor-ultras, som anser att varje avsteg från Chuck Taylor All Star-normen är att vanhelga det heliga varumärket.

Jag vet. För jag var själv en så där renhetsivrare en gång i tiden. Har igen aning om varför. Psykologiskt sett handlade det väl om trygghet och identifikation. Att jag la ner så mycket av min identitet i de där coola och snygga skorna, att bara tanken på förändring fick mig att känna ångest och oro. Allt skulle vara som det alltid hade varit. En par converse skor av det konventionella snittet såg ut på ett visst sätt, och snyggast var vita converse, röda, svarta och möjligen också beige. Om du nu, som jag, blir väldigt sugen på att inhandla ett par egna converse skor, så kan du klicka här.

Idag har jag blivit så långt mindre fanatisk i min renhetsiver att jag numera inte förstår vad den en gång syftade till. Kärnan, essensen, själva idén med ett par converse, som Platon skulle ha uttryckt saken, är alltjämt densamma, även om snittet på designen förändras.

Det finns något där som aldrig går att ta bort. Något som bara är. Spelar ingen roll om man inte omedelbart går igång på senaste designconversen eller Slimmodellen. Det är ändå ett par converse skor det är frågan om. Vad detta ”något” är tycker jag att var och en får formulera, men för många, har har jag förstått, handlar det om frihet, lust och rörelse.

Sen är det oxå en hyllning i sig själv att ägna så pass mycket passion och kärlek åt något sådant som en sko, detta med att nästan behandla designen och modellerandet som en religion. Blir alltid stora diskussioner när det släppts något nytt, något som inte ligger helt i linje med normen för hur ett par converse ska se ut. Det ska påpekas att svenska converse-fansen är ganska så få och tystlåtna jämfört med de svallningar av indignation och lycka som drar över amerikanske forum när något nytt är på gång eller har inträffat. Jag upphör aldrig att förvånas och fascineras över detta.

Nu senaste har det varit en helt otroligt tjatter om de nya modellerna Platform och Hi-Ness som båda förenas i att man tagit klassiska All Star Chucks och ”uppdaterat” dem med klack. Den ena, ers höghet, är en ”sluttande” inbyggd klack, ungefär som en väldigt illa hyvlad ost. Den andra, Platform, är just en slags ”plattform” på så vis att det mest bara är en förhöjning av skons undersida.

Rent spontant tycker jag att både är ganska så snygga, men om jag tvingades välja så blev det sannolikt ett par Hi-Ness, röda. (Skogalen som jag är, så kommer jag sannolikt att köpa båda.)

Men poängen här var som sagt hur dessa nya modeller har skapat en veritabel storm av indignation och heta affekter på forum och communities där converse-fans…ja, diskuterar varumärket. Vissa är fullkomligt utom sig, och kan inte i sin vildaste fantasi förstå hur företaget kan besudla en par fina Chucks genom sån här ”trams”. Medan andra är överlyckliga och tycker att det är fantastiska modeller.

Vad tycker du?

Är det bra eller anus med Converse?

Kommer ni ihåg det? Har ni sett det? Filip och Fredriks segment ”bra eller anus”.
Det är inte viktigt över huvudtaget. Jag kan lära er principerna snabbt.
Det som är bra är bra.
Och det som är en vanlig synonym till ringmuskeln är inte bra.

Nästa steg är frågan. Eftersom det här är min blogg så bestämmer jag den själv.
Den lyder: är det bra eller anus med converse?
(Ergo: om du går och köper ett par converse skor såhär våren 2013 – var någonstans kan man positionera denna handling ur ett trendperspektiv).

Svar: det är bra. Att köpa ett par converse skor är alltid bra. Detta är nämligen ett av få skomärken som vi utan att rodna kan kalla för tidlösa.

Och, som du sannolikt redan har räknat ut, ”tidlösa” skor kan per definition ALDRIG ingå i diskussioner om trender (eftersom trender per definition ringar in vår nutid).

Så nu vet ni, ängsliga själar därute.

Vad tycker vi egentligen om klackar på våra sneakers?

Ja, det är en enkel fråga.
Anledningen är att en av mina stora kärlekar infogat ett slags 60-tals klackar på sina klassiska modeller.
Det är converse vi talar om. Och kanske kommer det bli en trend, som sträcker sig…vem vet, kanske flera år framåt.
Såhär våren 2013 känner jag mig kluven. Framför allt eftersom jag inte provat än. Jag hoppas att jag kommer tycka om det. Men jag vet inte.
I vissa fall känner jag mig extremt konventionell. Jag avskyr när man ska ”uppdatera” det tidlösa, det perfekta. Samtidigt har jag en progressiv hunger som ständigt måste mätas.
Jag får hoppas att hungern vinner den här gången.